Petronellas framtid är glasklar

Petronella Larsson 12, vill bli glasblåsare. Med HD:s hjälp fick hon komma till Kosta i Småland och prova på att blåsa en skål hon ritat själv.
Och i glasriket väntade flera överraskningar.

Först hade hon tänkt att det skulle bli en vas. Men så ändrade hon sig. Efter många skisser kom hon fram till den slutliga formen och att skålen inte skulle vara glasklar och genomskinlig utan lite mjölkad. Och ha en blå rand.
– Jag tänker ha den på bordet i mitt rum. Till godis och popcorn och sånt.
En tidig morgon i juni slänger hon på sig ryggsäcken där skissen ligger nerpackad och hoppar in i HD-fotografens bil för att en dröm ska gå i uppfyllelse, trettio mil och tre timmar senare. Solen lyser och man tänker inte på den långa, envisa kylan. Vi väjer för en personbil som krockat med ett rådjur. Det är en syn att se följet med lastbilar och vagnar från Cirkus Skratt som pausar vid vägkanten utanför Växjö. Men då slumrar Petronella tillfälligt till.
Vi kör förbi skogar som vakar över sina rödmålade hus och emigrantstenar vid vägskälen, genom Lessebo och Fagerhult och in i Kosta, som är ett av landets bäst bevarade brukssamhällen. Strax efter Lustigkullavägen dyker skyltarna upp på landets äldsta glasbruk.
Petronella har sett filmatiseringen av Maria Gripes bok ”Glasblåsarns barn” en massa gånger och gripits av en längtan att få blåsa glas.
– Innan jag sett filmen ville jag bli frisör. Nu vill jag bli glasblåsare.

Turistsäsongen har inte riktigt kommit igång. Efter väggarna i hyttan, där knappast något dagsljus når in, står ändå rätt många förmiddagsbesökare och betraktar skådespelet. Det är varmt. En sådan här dag kan det bli sextio grader av strålningsvärmen från glaset och ugnarna och solen som bakar på taket.
Vi ser nästan bara män. Med uppknäppta skjortor och gula öronproppar och hörselskydd. Yrket är fortfarande mycket traditionsbundet, berättar Karin Lindahl vid Kosta. Glasmassan är tung att hantera och det har utvecklats en typiskt manlig miljö med ganska tuff jargong.
I tvåhundrafemtio år har männen varit i hyttan och kvinnorna i måleriet och gravyren. Men i eldens sken upptäcker vi en ung kvinna som blåser liv i en glödande glasmassa, genom sina järnpipor. Är det dröm eller verklighet? Petronella stannar upp.
Mitt i hettan och slamret står Monica Backström som är en av Kosta Bodas tio formgivare. Hon övervakar och deltar i framställningen av en kollektion unika glasföremål som är framtagna till en retrospektiv utställning på Kulturen i Lund i september.
Både hon och formgivaren Anne Nilsson berättar om det magiska samarbetet, när allt fungerar mellan blåsaren och formgivaren.
De produkter som valts ut till årets produktion på Kosta, framställs av olika arbetslag som kallas verkstäder. Det krävs sex, sju man för att tillverka ett enda servisglas av typ Château. Petronella ser den sirapssega massan tas ut från ugnen, och bearbetas sedan snabbt och metodiskt, lett av en erfaren hyttmästare. Smältaren har jobbat under natten och glasanfångaren hämtar massan i ugnen och överlämnar den till uppblåsaren. När glaset fått sin rätta form, förbereder benanfångaren det för benmakaren. Och sen börjar fotmakaren sitt millimeterarbete.
– Det ser ut som tomtarnas julverkstad, tycker Karin.

Einar Svensson ska hjälpa Petronella att förverkliga skålen med den blå randen. Efter att ha varit glasblåsare på Kosta i sjutton år, är han numera hyttmästare. Han studerar skissen. Tänker. Muttrar något i dånet och försvinner in mellan ugnar och hyttarbetare som alla arbetar på ackord, mellan sex på morgonen och tre på eftermiddagen.
Piporna ligger till uppvärmning. Man hör basen och rytmerna från en radio på högsta volym. När glaset äntligen anfångats i ugnen, rullas massan i ett lager glas som krossats och pulvriserats tillsammans med färgämnet kriolin, för att skålen ska få en vit ton.
Petronella följer momenten spänt och undrar om det ska bli som hon tänkt.
Ny glasmassa anfångas och färgas blå med kobolt. En kort stund får Petronella blåsa själv och se den magiska förvandlingen, när den glödande massan utvidgas och får sin form genom hennes blotta andning.
Massan måste arbetas snabbt, och glasblåsaren som tar vid igen, vet precis vilka grader den har vid varje moment. När allt är klart ska skålens höga temperatur så sakta bringas ner till normal rumstemperatur i det så kallade kylröret.
Det är en dramatisk och känslig process som kan ta, alltifrån några timmar, upp till sex veckor.
Och innan skålen kan skickas hem till Petronella ska den kant- och bottenslipas i efterbearbetningen.
– Det var kul, men det gick så fort, säger Petronella lite tomhänt efteråt.

Tänk om hon kunnat bevara besöket på Kosta, lika levande som filmen ”Glasblåsarns barn”. Påminnas om hur det kändes att måla på glas, och gravera med det tunna diamantstiftet. Som hon efter en kort lektion av glasmålare och gravör, oväntat också får prova på under eftermiddagen.
– Det var svårare än man tror att styra gravyrpennan. Den gled iväg, berättar hon på hemresan med det graverade fatet väl inslaget bredvid sig.
Den lilla skissen av en skål har bytts mot något nytt att tänka på, när hon är på väg tillbaka till vardagen. Till sommarlov, streetdance, golf, pianospel och den årliga frankrikeresan.
– Att måla var nog roligast. Men jag vill ändå fortfarande bli glasblåsare.